frukvick

Stod det inte att Sara är en hjälte när jag googlade "Sara är" tidigare idag ?
Om ni bara visste hur bra det stämmer in på min eftermiddag. Man kan tro att det var Reneé Nyberg som var efter mig med "Blåsningen".

När jag kommit till Väsby station efter jobbet idag så gick jag för att ta bussen upp till Runby. Vid "min" hållplats stod det en utlänsk familj, bestående av en mamma en pappa två barn och säkert sju-åtta plastkassar med mat.

Mannen kommer direkt fram till mig och säger: "schallabinmade" - typ . . .
Jag frågar om han kan Svenska, men icke. Jag frågade om han pratade Engelska, men inte det heller.
Han har en busstidtabell i handen där han skrivit en massa Arabiska krumelurer + 562 och Runby Backar.
Jag visar honom tabellen på busskuren och tänker att han ska se att det står 562 och Runby Backar även där. Men jag är tveksam till att han förstod för han pratade vidare på vad jag tror var Arabiska.

Efter nån minut kom det en till utlänsk kille och pappan går då fram till honom och gör samma procedur, dvs visar sin tidtabell och pekar på orden Runby Backar.
Till min stora lycka svarar den nya mannen på Arabiska så dom förstår varandra.
Jag sa till den nya mannen att dom ska till Runby Backar och dom kan ta den första buss som kommer till denna hållplats. Den nya mannen meddelar pappan det och alla verkar nöjda.

Ä n t l i g e n kommer bussen !

Jag har nästan glömt bort familjen när den nya mannen kommer fram till mig efter ca fem minuters resväg och säger: "Jag ska gå av nu, hjälper du dom ?"
Javisst svarar jag, för jag ska ju också till Runby Backar så det är ju bara att visa med gester att dom ska av när jag går av.
När bussen kommer till vår hållplats har det ena barnet somnat i mammans famn. Hon går av bussen bärandes den lilla killen. Pappan tar alla hundra matkassar och den lite större sonen ramlar av bussen.

När bussen åker vidare ser Familjen alldeles vilse ut. Jag frågar på Engelska (varför vet jag inte, för dom fattar ju det lika lite som jag fattar deras språk) om dom vet vart dom ska. Pappan tar nu fram en lapp där det står 34.
Eftersom dom skulle till Runby Backar och nu har ett nummer 34, så tänker jag att det måste ju vara på Lövstavägen 34. Jag följer med dom till det området och pekar in, men Pappan säger "no no no".
Hur faan vet han det, tänker jag. Han vet ju inte vart han ska.

Nu tar Pappan upp en telefon och pratar i säkert två minuter med någon på Arabiska. Hela tiden visar han med handen att han vill att jag ska stanna kvar. Efter en stund räcker han luren till mig. Hallå ?
Det är en utlänsk man i luren men han kan i alla fall lite Svenska. Jag frågar vart dom ska. Till Runby Backar svarar han. Jo, vi är i Runby Backar nu, men till vilken gatuadress ?
Det har han skrivit på sin lapp fick jag till svar. Nej, svarar jag. Han har bara skrivit nummer 34.
Ja, dom ska till nummer 34. Jo, men på v i l k e n gata ?
Just nu står vi på Lövstavägen, och det är vita tegelhus. Ja det är dit dom ska.
Jag går med familjen (nu väldigt försenad till dagis) fram till porten, men Pappan fortsätter med sitt no, no, no.
Jag känner mig helt frustrerad och vet inte hur jag ska komma fram till vart dom ska. Dom fattar inte mig och jag fattar inte dom. Ändå känns det som att vi alla pratade hela tiden.
Snön blåste omkring oss och deras stora son hade bara en tunn jacka och inga vantar. Jag tyckte såå synd om dom.

Nu ringer Pappans telefon och han svarar. Han ger luren direkt till mig. Samma kille igen. Nu har jag en adress, säger han.
Hasselgatan 34.
HASSELGATAN !?!?! Det ligger inte i Runby Backar, det ligger i Sigma (samma hållplats som den nya mannen steg av på). Jag sa till killen i telefon att jag kan skriva ner en lapp till familjen med bussnumret som tar dom tillbaka, samt gatunamnet men att han får förklara för Pappan att dom är i helt fel del av Upplands Väsby.
Efter några minuters gestikulerande så går dom i alla fall mot busshållplatsen igen....

Jättesen, jättekall och superstressad skyndar jag mig nu mot dagis. När jag kommer till parkeringen ser jag en förälder sätta in sitt barn i bilen och hoppade sedan själv in och börjar backa ut. Inte en tanke på att deras vagn står kvar bakom bilen. En jättefin (ser helt ny ut) vagn.
Jag rusar fram till bilen och rycker upp passagerardörren och flåsar: " Du backar över er vagn".
FAN!! Är det enda jag hör, sen smäller jag igen bildörren och smiter in på dagis och bara pustar ut !!!

Måtte vi inte möta en enda människa på vägen hem är det enda som snurrar i mitt huvud medan Amanda och jag promenerar hem i snöyran !!